Rädsla och förståelse.

Jag har tänkt.
Hela dagen har jag grubblat.
Jag förstår att folk är rädda. Det är jag med ibland.
Men jag är inte rädd för personen jämte mig. Jag är rädd för människan i välskräddad kostym och blanka manschettknappar.
Ni vet han som bor i Sagerska.

Idag är Sverige kallt.
Men samtidigt tror jag att det brinner i folks hjärtan som aldrig förr. Gudarna ska veta att mitt hjärta brinner. Nu måste vi visa vad vi verkligen tycker, vad som är viktigt och vi måste göra det hela tiden, varje dag under fyra långa år.
Framförallt måste vi skapa trygghet. One way or another.
Det kan bli svårt, med en regering som - även om de döljer det väl - tycker att de som har oturen att inte få ett jobb (eller inte kan jobba) ska ha det riktigt jävla pissigt kommer de som redan har det otryggt och tveksamt knappast att få det bättre. Men vi måste försöka.
Hade jag haft tid och pengar hade jag åkt runt till varenda en av de där trehundratjugoåttatusen sexhundranitton personerna och frågat dem, öga mot öga, vad som skulle kunna få dem att rösta annorlunda i nästa val. För jag tror att de kan ändra sig.
Det handlar om rädsla förstår ni. Det har det alltid gjort.

Du är orolig. Det finns för få jobb. Du sökte ett, men någon annan fick det. Någon med annan hudfärg, kanske till och med en annan religion. Någon jävlas med din unge i skolan. Det andra barnets mamma har slöja över håret och svårt att få ordning på de svenska orden.
Kom inte hit och kom, tänker du.
Du tänker på din egen mamma, undrar hur hon egentligen har det på äldreboendet. Tiden räcker aldrig till, varken för dig eller för personalen. Det finns för lite pengar. Inga resurser.
Det kanske är någon annan som får dem. Kanske någon som kom hit för bara ett litet tag sedan, och upptäckte hur lätt det kan vara att överleva utan jobb. Hur bekvämt det är.
Någon tog från dig, och nu vill du ha tillbaka.

Det är inte svårare än så.
Rädsla och oro föder hat. Hitler visste det, och så gör även Jimmie och Björn. Jag tror inte att 328 619 personer i Sverige är rasister. Däremot tror jag att många, kanske alla av dem är besvikna på ett samhälle som vänt många människor ryggen i den finanskris som knappast lämnade någon oskadd. Jag tror att många i ren frustration röstar på ett parti som liksom dem själva känner sig utanför. Det är där i striden ligger.
Vi ska alltid se till att Sverigedemokraterna och deras människovidriga politik hålls utanför. Däremot ska vi se till att de som valde att rösta på dem igår kommer in. Kommer med. Kommer ifrån rädslan och utanförskapet.
Lyckas vi med det kommer Jimmie och hans vänner snart att tala för döva öron.

Jag har tillbringat en hel dag på en smal pinne, vinglandes mellan förtvivlan och rasande ilska. Men jag kliver ner nu.
Nu.
För ilskan tjänar nästan ingenting till. Den är bra som drivkraft, men dålig på förståelse. Och det är förståelse vi behöver nu. Att sprida som små hoppfulla stearinljus en mörk vinterkväll. Förstå att folk är rädda. Få dem att förstå att de är rädda för fel personer.
Käre Jimmie talade om att ta ansvar. Tror jag. Han verkade ha svårt att komma till punkt, men det hör inte hit.
Ansvar.
Nu är det allas ansvar, ditt och mitt, att se till så att det här aldrig händer igen. Vi är röda, vi är blåa, vi är gröna. Vi är pirater och moderater. Feminister och socialister. Vi är olika. Allihopa. Unika. Framför allt är vi människor, och vi har alla lika värde.
Och det, mina vänner, är det finaste av alltihop.


Själv tror jag att ett av de största problemen ligger i skolan, men det ska få ett eget inlägg, en annan gång. För den förtjänar det.

Och jag ger aldrig upp.
/Hedda Berander