Eurovision Song Contest = stor humor.

Eftersom jag har levt i radioskugga det senaste knappa halvåret har jag de senaste dagarna upptäckt en mängd saker.

1. Veronica Maggios nya skiva. Lundafolket blev smått chockerade när jag utbrister "men den här låten är ju riktigt bra!". Tydligen har samma låt agerat P3-plåga sedan februari. Lätt för mig att veta i ett främmande land utan funderande Spotify. Oh the shame. (Bortse från det faktum att jag i princip aldrig använder det blandbandsdödande otyget..)
2. Det blåser mycket mer här. Jag lyckas glömma det varenda vinter, och återupptäckten är alltid lika oangenäm.
3. Inför-ESC-programmet på Ettan är lika delar tortyr och stor humor. Visserligen mest olika varianter av lyteskomik, men ändå. Egentligen finns det bara en sak att säga om gårdagens program: CYPERN! Vad tänkte ni? Man kan inte låta en stackars heartbroken grabb visa upp sig i teverytan för x antal miljoner människor med artistnamnet Christos Mylordos. Det går bara inte. Det är omöjligt! Precis som det var omöjligt för expertpanelen att dölja spridda fnissningar under presentationen av denna orgie i obegriplig grekiskhet. Fem av fem souvlaki!

Bara för att uppehålla den här bloggens tvivelaktiga rykte som fotoblogg slänger jag med en bild. Tagen på en av de vackraste platserna jag vet en iskall dag i december. Ironiskt nog är inte den finare delen av utsikten med på bild, men jag ville få det sagt (igen) iallafall.

Nu är det dags för stora bild-och-filmredigerarvränget. Jag ser inte fram emot det någonstans. Att rota i minnen är bevisat korkat så här snart efter återkomsten till plattlandet, men jag inser själv att det jag inte gör nu aldrig kommer bli gjort. inte på denna sidan augusti i alla fall.
På återseende,
HB