Jaha. Så var man där igen.
Jag är som en klocka, ett urverk, en tickande bomb, en evighetsmaskin.
Slutet av juli och här sitter jag med pjäxorna i soffan bakom mig. Jag var ju tvungen att prova, för säkerhets skull, eftersom den där rackarns svullnaden aldrig riktigt gick ner och sådär. Och det gick bra, de gör inte ont och skidsuget känns på något vis mer befogat.
Vet ni vart jag allra, allra helst vill?
Hit. Kanske konstigt men sant.
1 kommentar:
YES, bostadsbrist är ordet. Får hoppas det löser sig på ett eller annat sätt, men som sagt tur att den där Ida Pellmyr redan fixat lägenhet som jag kan snylta på :) Dock börjar hon typ två veckor efter mig så vi får se hur det går. Gäsp.
Sonic Syndicate var överraskande bra faktiskt! Även om jag inte hade tillräckligt med energi för att rocka loss....
Säsong i vinter huh :)?
Skicka en kommentar