..ännu rullar kulorna på skolgårdens grus.

Det satt en man på en stubbe under den gassande solen. Byggdammet låg som ett moln i luften några meter framför honom.
Helt ovetandes om att stubben en gång för inte så länge sedan varit en alm satt han där.

Det var en gång en alm, på en liten liten gräsmatta mitt inne i en lagom stor stad. Den var det perfekta klätterträdet, för någon gång hade den nedersta grenen sågats av och tappat alla kvistar. Således utgjorde den en perfekt startgren för att klättra högre. Och nästan alla gjorde det. Klättrade högre, växte upp och glömde almen jämte leksaksskjulet. Hur bra låtsasmat fröna hade varit på hösten, hur välbehövlig skuggan varit i början av juni, och inte minst hur perfekt trädet varit som pant när det lektes pantgömme.

Det är väl så att ju färre klättervänliga träd det finns på en skolgård desto mer älskar man dom som finns där.
Desto mer saknar man dom när det enda som finns kvar är en stubbe omgiven av skrot.

Otaliga barn har hängt upp nya skolväskor i den fulgröna korridoren. Nästan lika många har i full fart glidit över stengolven i härligt halkiga tjocksockar. Hur många skeva julpynt, kortfattade bilderböcker och flisiga smörknivar hinner tillverkas under femtio år? Hur många darrande sex-sjuåringar har gått de första stegen in i den gula tegellängan för att sex år senare självsäkert vandra därifrån med röda rosor om halsen?

 Rakt igenom trappen ner till träslöjden och ut på andra sidan.

Det gröna var Duvan, det orangea Svanen. Till höger om dörrarna brukade allas födelsedagskort sitta uppklistrade, och ett tag var min plats i ringen precis vid den vänstra dörren. Hur många gånger jag blev oavsiktligt trampad på? Jag vet inte.

Vad är en stadskärna utan en skola? Trafiksäker?
Själlös.
Inga barnskratt.
Ingen skolgård att smita in på på kvällen när man är femton och behöver leka av sig.
Vi fyller centrum med balkongtryckande pensionärer.
Vi tömmer den på liv.
Möllevägsskolan, älskade hatunge.