When we were seventeen

Äuuäeuh!

Saker man inte ska tänka på en ledig dag med en inte helt välmående fot:

Skejt.
Suck. Men vad fan, hur illa kan det bli? Det är ju trots allt bakfoten det handlar om.

Jag orkar inte bry mig. Ramlar jag så ramlar jag, går det bra så går det. Jag får alltid sånahär ryck på vårarna - när jag saknar alla eftermiddagar nere vid cisternerna. Jag saknar att vara sämst, men lycklig. Jag saknar väl nån att åka med, också, men mest saknar jag att inte bry sig.
På ett sätt var jag kanske starkare då. Det är alltid saker som stör mig nu - jag är rädd (det var jag då med), jag har inte tid, jag vill inte göra mig illa för då kanske jag inte kan jobba och så vidare och så vidare.
Åh, det är så värt med alla ursäkter, inte.

Alltså, Broder Daniel hade verkligen sina ljusa stunder.

soon I grow older
but god knows
I haven't lived yet
before tonight's a memory
let's go out
I am still young

Förresten:
Foto - Ylva Oknelid
Kamera - inte den blekaste. Våran gamla digitala kompaktkamera, antar jag.